Kapitel 1 Mötet med Sten Långe
Det var i juni år 1165. I Hyssna socken gick Johanna Laurensdotter gick ner i vattnet. Det var en vacker och undanskymd badvik. Det var kallt och Johanna huttrade till. Men en stund senare hade hon doppat hela kroppen. Hon behöll dock stolt sitt huvud över vattenytan. Hon slöt ögonen och lät sig flyta med av vattnets rörelser. Johannas kläder låg på en stubbe uppe vid stranden. Det doftade av skog och ängar runt omkring henne. Hon såg på den ljusgröna vassen som majestätiskt stretade upp emot himlen. Hur skuggorna fanns där i vattnet då träden på andra sidan sjön speglade sig ner i vattnet. Johanna såg de ulliga molnen som sakta rörde sig förbi på sin färd däruppe. En ormvråk kretsade uppe i skyn. En hare skuttade förbi på stigen ovanför badviken. Men annars var det alldeles tyst. Här vid sjön kunde hon verkligen vara ensam. Här kunde Johanna få känna den ro hon behövde. Johanna tittade ned i vattnet och såg småfisk. De simmade runt och emellan hennes ben. Oj vad det kittlade tänkte Johanna och skrattade till.
Plötsligt knäcktes en gren som störde stillheten. Det prasslade också till bakom henne uppe i skogen. Vad var det? tänkte Johanna oroligt. Det prasslade återigen och skogen kändes med ens skrämmande. Hon hörde dessutom skramlet ifrån vapen. Johanna funderade på alla de historier som far och mor hade förtäljt om män. Oroligt spejade hon upp emot den mörka skogen.
Riddaren Sten Långe stod med sina hirdmän och spejade ut bland skogstopparna. Sten höll sin stridhammare i handen. Med en hammare kunde Sten kasta långt när han satt på hästryggen. En stridshammare hade ett kort skaft och ett huvud med en pik åt ena hållet samt ett yxblad åt det andra. Fäst vid hans höft satt också ett svärd. Sten var klädd i brynjedräkt. Utanpå den hade han en röd tunika. På hans tunika fanns ett riddarmärke i form av två lejon. Han drog sin hand genom det långa och svarta håret. Sedan satte han på sig sin hjälm. Utanpå hans kläder hade han en röd mantel. Hans kropp var stark och muskulös. Sten var en stolt riddare som alltid gick med huvudet högt.
Sten hade nyss avslutat sin stridsresa för kung Greger Sunesson då de tillsammans med andra riddare hade drabbat samman med Valdemar och Karl Sunesson. Det sades att Valdemar och Karl var son till Amund den äldres son Johan. Även Gregers far hette Johan och därmed skulle Valdemar och Karl alltså vara hans halvbröder.
De hade vunnit sin senaste stridsresa tänkte Sten tacksamt och han kände hur tröttheten övermannade honom. Vid anfallet hade båda sidor inlett striden genom att störta emot varandra till häst. Stens hirdmän hade slagit ner vassa pålar i marken för att skada motståndarnas hästar och hindra deras framfart. Sten ansåg att hans hirdmän var överlägsna fienden med svärd både till fots och häst.
Han tittade sig sömnigt omkring då han stod på berget över badviken. Den senaste tiden hade de inte fått mycket sömn. Han pillade sig tankfullt på sin mustasch. Plötsligt spetsade han sin blick och böjde sig ut över kanten på berget för att se bättre. Därnere under berget uppenbarade sig för honom den ljuvligaste varelse han sett. En vacker kvinna låg ogenerat och flöt i sjön. Även uppe ifrån berget såg Sten att hon var naken. Det här måste vara hans lyckodag, tänkte Sten. Henne skulle han inleda en bekantskap med. Han kände hur han reagerade instinktivt och kände sin lust. Sten räknade snabbt ut att de först skulle behöva rida på bergsplatån ett stycke framöver för att sedan komma ner längre fram och därefter gå tillbaka en bit. Där de stod var det alldeles för brant för att ta sig ner oskadd. Sten puttade till sin frände Andreas:
– Hon är min! sa Sten upphetsat med sin bullrande röst och pekade på kvinnan i sjön. Andreas nickade bifall. De svingade sig skyndsamt upp på sina hästar. Sten beordrade sina hirdmän att slå läger längre fram på andra sidan sjön. Sten och Andreas hästar klampade iväg med hög fart på bergsplatån. Sedan började Sten och Andreas att ta sig nerför berget med smygande steg. Sina hästar lämnade de däruppe. Men deras vapen skramlade där de gick tillbaka emot badviken.
Även Johanna hade hört dem komma. Men Johanna insåg att hon inte skulle hinna få tag på sina kläder. Med fasa väntade hon i vattnet och spejade.
Sten nådde den lilla stranden först. Det var en badvik med fin sand. Runtom badviken fanns det stora stenar och ovanför stod berget magnifikt och blickade nedåt. Sten log med hela ansiktet och vände sig emot kvinnan i vattnet.
– Ska jag hjälpa fröken upp ur badet? frågade han spefullt. Andreas och Sten skrattade båda muntert. Deras skratt ekade ut över sjön. Johanna blev ännu mer illa till mods och sa:
– Ge mig mina kläder! krävde hon.
– Nja sa Sten roat du får allt hämta dem själv. Johanna ilsknade till. Trodde han att hon var rädd för honom. Hon fnös föraktfullt emot honom. Med elegans och värdighet gick hon långsamt upp ur vattnet. Johanna höll huvudet högt och stirrade Sten i ögonen. Han kände hur hennes blick naglade sig fast och något kändes inne i hans hjärta. Det var något som ökade trycket där och lät hans hjärta galoppera.
Han såg hur hon med en stolthet och beslutsamma steg tog sig upp ur badet. Sten såg först hennes stora bröst och drog efter andan. Hans blick vandrade sedan nerför hennes kropp. Sten gick henne till mötes och då hon sträckte sig efter sina kläder hindrade han henne med en snabb gest.
– Här ta min mantel? sa han och svepte den om henne med en snabb rörelse. Johanna flämtade till men blev glad av att kunna skyla sig anständigt.
– Sätt dig ned sa Sten i myndig ton och pekade på en stubbe. Johanna satte sig ner.
– Vem är du? sa Sten intresserat. Han tittade på hennes blå ögon och det långa bruna håret. Hennes näsa var rak och det var en värdighet runt henne som han tyckte om.
http://cdon.dk/b%C3%B8ger/peter_knagert/mans_agodel%2c_en-30342012
knagertpeter 